Feminism är inte manskvotering

10 Okt

Så kallade jämställda språkrör för Gröna studenter, Grön ungdom och Miljöpartiet

Den patriarkarla bilden av en ledare är en ensam man, en landsfader, som styr landet Sverige. Han väljs av partiet, sedan får han som envåldshärskare samla ”sitt lag” genom att välja vilka som ska ha viktiga poster runtomkring honom. Feministiskt initiativ har sedan partiet bildades arbetat mot denna patriarkarla organisationsstruktur, en del av det arbete har varit att ha flera talespersoner. Det har under våra 6 år varit sex kvinnor och en man som haft denna post. Bristen på män kan förklaras med att många i Fi menar att en frigörelse bör drivas av de som är underordnade men framförallt av den enkla anledningen att män i mycket mindre utsträckning är intresserade av feminism. Som i alla politiska konflikter är de med makten sällan viliga att se sina egna privilegier och organiserar sig därför inte för jämlikhet.

För ett feministiskt parti är det med andra ord självklart att utmana bilden den ensamma manliga ledaren. Det är därför synd att de som förespråkar delat ledarskap i Vänsterpartiet och Miljöpartiet argumenterar helt utan feministisk analys.

Miljöpartiet skriver i sina stadgar att partiet ”väljer två jämställda språkrör” som ”ska vara en kvinna och en man.” Jämställdhet handlar här inte om att bryta den makt som män har i samhället på kvinnors bekostnad – jämställdhet är här att kvotera in en man tillsammans med en kvinna. Det finns inga garantier att miljöpartiets modell på något sätt förbättrar deras feministiska politik, tvärtom stärker det iden om att det bara finns två kön som är sina motsatser och (heterosexuellt) kompletterar varandra och därför bör tillsammans finnas representeras i politiken.

Miljöpartiets språkrör Åsa Romson lyckas i en artikel med rubriken ”MP:s språkrörsmodell främjar jämställdheten” inte presentera ett enda argument hur deras språkrörsmodell främjar jämställdheten. Om man inte menar att jämställdhet är att ha en mindre mansdominans än andra riksdagspartier – vilket skulle kunna motverkas genom slopad inkvotering av män så att kvinnorna får makt i partiet.

Vänsterpartiet har i samma anda börjat förespråka delat ledarskap. Jonas Sjöstedt ska väljas till partiledare, men eftersom det finns ett tryck för att få en kvinnlig partiledare föreslår han passande nog att dela partiledarskapet. Lars Ohly påpekar träffande att:

” – Jag har inte hört någon som förespråkar delat ledarskap som lyfter fram två kvinnor. De som nämner namn säger först en man, och sedan är de tvungna att nämna en kvinna, för våra stadgar säger ”Minst 50 procent kvinnor på alla uppdrag”.
Att ha en man och kvinna i toppen vore ”en jätterisk”, enligt Lars Ohly.
– Vi är inte undantagna från maktstrukturer och mönster som finns i samhället. Det går inte att bortse från hur ser ut och som ett feministiskt parti borde vi inse det.
– Om man vill föra fram feminismen ska man framför allt inrikta sig på den feministiska offensiven politiskt, och så ska man välja många kvinnor som företräder Vänsterpartiet på många nivåer. Det är att ta feminismen på allvar.”

Samtidigt görs det en offensiv från manliga vänsterpartister som förklarar hur viktig feminismen är men hur oviktigt kön är (se: Flammans ledare och Jens Holm som får bra mothugg i kommentarsfältet). Ytterligare en man kan leda vänsterpartiet för även män kan vara feminister heter det. På så sätt väljer ledande vänsterpartister att bli en del av den långa tradition av att välja män till partiledare vilket resulterat i att Sverige är ensamt nordiskt land som aldrig haft en kvinnlig statsminister och har idag bara två kvinnliga partiledare av de nio som finns i riksdagen.

Vissa vänsterpartister och inte minst partiledarkandidaten Rossana Dinamarca visar med all önskvärd tydlighet hur delat ledarskap blivit ett redskap för män att köra över de feminister som vill se en kvinna som partiledare.

Debatten om ledarskap måste därför sättas in i sitt sammanhang. Delat ledarskap har en ideologisk feministisk grund där patriarkarla ledarstrukturer utmanas. Men så länge argumenten i Vänsterpartiet och Miljöpartiet är att garantera att en man ska leda partiet så är delat ledarskap en antifeministisk hållning.

/Jonas Göthner

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: