Arkiv | Lästips RSS feed for this section

Fem feminister: 5. Nawal El Saadawi

16 Mar

Nawal El Saadawi är en världskänd författare. Men också en psykiatriker och feministisk aktivist. Den egyptiska staten och fundamentalister har flertalet gånger trakasserat och åtalat henne för henne feministiska kamp. Hon har vunnit en mängd priser för sin litteratur och sin politiska aktivism. Hon har kämpat i 50 år mot könsstympning och 2008 blev det illegalt med kvinnlig könsstympning i Egypten. Här kommer ett utdrag från hennes text för Aftonbladet 2007-08-05:

  Förtrycket av kvinnor och fattiga klasser utgör en nödvändig del av det kapitalistiska patriarkala system som är förhärskande nästan överallt, i väst och öst, i nord och syd, i judiska, kristna, islamiska, hinduiska och andra delar av världen. Diskriminering på grundval av genus, klass och ras är resultatet av en historisk utveckling som innebar att en klass fick makten över en annan, att en ras kom att dominera en annan och att män började härska över kvinnor, både i staten och inom familjeenheten, som utgör själva kärnan i det patriarkala klassystemet. Men det finns fortfarande många författare som blundar för dessa historiska fakta, av politiska, ekonomiska och koloniala skäl. De framställer det som om de tre tabuna gällande sex, religion, politik hade uppstått ur islam eller den arabiska mentaliteten. De förklarar brott mot kvinnor och fattiga män, diktaturer, fanatism och obskurantism som ett resultat av enbart religiösa, kulturella och identitetsrelaterade faktorer. I dessa tänkares ögon finns det inget samband mellan sexuellt och klassmässigt förtryck; det finns inget samband mellan global politik, nationell politik och familjepolitik; det finns inget samband mellan den amerikanska invasionen av Irak och oljemakt och exploatering; det finns inget samband mellan pengar och sex; inget samband mellan det materiella och det andliga, eller mellan kroppen, medvetandet och själen. Dessa dikotomier, som har varit förhärskande fram till i dag, utgör ett arv från det slavsystem som uppstod för några tusen år sedan. De tjänar till att beslöja tanken, till att lura kvinnor och män genom att dölja den materiellt-fysiska exploateringen under en falsk andligt-religiös lycka, eller genom att omvandla det sociala systemet (som upprättats av härskande klasser) till gudomlig lag.

Denna sista text i serien ”Fem feminister”var skapad av Anette Ahmed Lebbad.

Tidigare krönikor:
Fem feminister: 4. Barbara Smith
Fem feminister: 3. Dolores Cacuango
Fem feminister: 2. Gisèle Halimi
Fem feminister: 1. Trinth T. Minh-ha

Annonser

Makthandbok för unga feminister som (be)möter rasism och sexism i föreningslivet

11 Dec

”Makthandbok för unga feminister som (be)möter rasism och sexism i föreningslivet” är titeln på den nya boken som Sissela Nordling Blanco, Kristin Tran, Berolin Deniz och Sara Aarnivaara har skapat.
Makthandboken vänder sig till dig som är trött på att bli nedtystad, exkluderad eller utsliten på grund av att ha drivit antirasism i organisationer där det inte varit en självklar del av agendan.

Boken är framtagen av Interfem – Antirasistisk feministisk tankesmedja och resurscenter.

Boken finns att ladda ner och beställa gratis (!) från www.interfem.se

Håll dig uppdaterad genom projektbloggen: http://makthandboken.blogspot.com/

Fem feminister: 4. Barbara Smith

11 Dec

Feministiskt initiativ slog på kongressen i februari 2009 fast att en intersektionell feminism bör vara utgångspunkten för politiken, bland annat genom att behålla ett stycke om intersektionalitet högst upp i inledningen till Fi:s politikdokument. Det innebär att Fi tar ställning för en analys av makt och ojämlikhet där heteronormativitet och rasism är centrala i upprätthållandet av ojämlikheter mellan kvinnor och män. En konsekvens av den analysen blir att feminismen måste bekämpa såväl rasism som heteronormativitet för att kunna åstadkomma förändring.

Barbara Smith skrev redan 1979 om varför antirasism måste vara en central del av den feministiska kampen. Hon menar att anledningen till varför rasism är en fråga för feminismen ligger i själva definitionen av feminism: Feminism är den politiska teorin och praktiken som syftar till att frigöra alla kvinnor; icke-vita kvinnor, arbetarklasskvinnor, fattiga kvinnor, kvinnor med funktionsnedsättningar, lesbiska kvinnor, gamla kvinnor – liksom vita, ekonomiskt privilegierade, heterosexuella kvinnor. En feministisk vision som inte har befrielsen av alla kvinnor som mål kan inte kallas feminism, enligt Barbara Smith.

Barbara Smith föddes 1946 i USA och har sedan början av 1970-talet varit aktiv som litteraturkritiker, lärare, föreläsare, författare och forskare. 1975 organiserade hon medlemmar ur den amerikanska svarta feministiska organisationen National Black Feminist Organization (NBFO), vilket resulterade i The Combahee River Collective Statement, ett manifest som tog på allvar de levda erfarenheterna av svarta kvinnor i USA. Det betonade samverkan mellan ras-, genus, heterosexistiskt- och klassförtryck så som det tog sig uttryck i svarta och andra icke-vita kvinnors liv. De arbetade praktiskt med frågor kring reproduktiva rättigheter, våldtäkt, fängelser, tvångssterilisering, våld mot kvinnor, sjukvård, och rasism inom den vita kvinnorörelsen. Barbara Smith skrev om den ovilja och motvilja hos många vita kvinnor i feministiska sammanhang att tala om frågor om rasism. Hon skrev också om de förändringar hon sett i hur alltfler vita kvinnor börjat ta ansvar för sin rasism genom att starta studiecirklar och medvetandehöjande grupper kring rasism och vithet.

Enligt Barbara Smith måste vita kvinnor förstå att de inte arbetar mot rasism för att göra någon annan en tjänst, för att förbättra situationen för invandrade kvinnor t.ex. Vita kvinnor måste själva se och förstå hur rasism påverkar och förminskar deras egna liv som vita kvinnor. Innan vita kvinnor har förstått detta, kommer inga större förändringar att kunna äga rum, enligt Barbara Smith. Hon säger: “It’s not white women’s fault that they have been raised for the most part, not knowing how to talk to Black women, not knowing how to look us in the eye and laugh with us. Racism and racist behavior is our white patriarchal legacy.” Rasism är del av patriarkatet, men vad vita kvinnor kan ställas till svars för är när de inte gör några seriösa ansträngningar för att förändra strukturer som gör dem medskyldiga till förtrycket av icke-vita kvinnor.

Barbara Smith visade på kopplingarna mellan den lesbiska feministiska rörelsen och den antirasistiska rörelsen, bland annat genom att peka på det antirasistiska arbete som görs av många lesbiska feminister. Smith trodde på breda koalitioner mot alla former av förtryck: “What I really feel is radical is trying to make coalitions with people who are different from you. I feel it is radical to be dealing with race and sex and class and sexual identity all at one time. I think that is really radical because it has never been done before.”

Källa: “Racism and Women’s studies” (1979) av Barabara Smith ur antologin All the Women Are White, All the Blacks are Men, But some of Us Brave (1982)

Kristin Tran

Fem feminister: 3. Dolores Cacuango

11 Dec

”Vi är som paramogräset, även om de rycker upp oss tusen gånger kommer vi att återvända och växa upp på nytt.”

Dolores Cacuango, San Pablo Urco, Cayambe, Ecuador (1881–1971)

Intersektionella perspektiv på makt och motståndsstrategier har länge varit en del av vardagen för människor vilka varit tvungna att organisera sig mot multipla förtrycksformer.

Dolores Cacuango var en av förgrundsgestalterna i Ecuadors organiserade ursprungsfolksrörelse vid början av 1900-talet. Hon hade ett skarpt etnicitets-, klass- och genusperspektiv och synliggjorde bland annat de övergrepp som storgodsägarna utsatte ursprungsfolkskvinnorna för i haciendorna. Det var dels utnyttjandet av deras obetalda arbetskraft, dels det ständiga hotet av att bli våldtagen som flickor och kvinnor i alla åldrar tvingades leva med. För att bli kvitt storgodsägarna började därför ursprungsfolken organisera sig för rätten till egen jord, vilket så småningom ledde till två jordreformer 1964 och 1972.

En annan fråga som Dolores outtröttligt kämpade för var ursprungsfolkens rätt och möjlighet till utbildning. På haciendorna kunde ursprungsfolken bli bestraffade om de talade sitt eget språk kichwa och rätten till utbildning motarbetades kraftigt av storgodsägarna, som var oroliga för att bli av med sin obetalda arbetskraft om ursprungsfolken också lärde sig läsa och därmed kräva sina rättigheter.

Dolores var själv analfabet och visste hur språk och läskunnighet fungerade som en nyckel till makt och privilegier som dittills varit förbehållet de vita kolonisatörättlingarna. Just därför var hon så angelägen om att bryta kunskapens segregation och hon var den som drev fram bygget av de första tvåspråkiga skolorna för ursprungsfolk 1946.

Dolores politiska vision lever idag vidare bland annat genom flera tvåspråkiga skolor och en skola för kvinnligt ledarskap som döpts efter henne. Skolan Dolores Cacuango föddes i kaoset av 1990-talets nyliberala ekonomiska reformer. Syftet var/är att stärka ursprungsfolkskvinnornas kunskap om politik och ledarskap för att i större utsträckning kunna inta ledande positioner i kampen mot nyliberalismen och för sina rättigheter.

Kampen för utbildning fortsätter också i andra delar av världen, och även nu möter den motstånd. Bland annat i Brasilien där MST:s (de jordlösas rörelse) skolor just nu hotas av stängning. För att skriva under uppropet mot detta, gå in på upprop.nu.

Sissela Nordling Blanco

Fem feminister: 2. Gisèle Halimi

11 Dec
Foto: © Olivier Tétard, CC-by-sa-3.0

En av de frågor som Feministiskt initiativ vill driva är rätten till fri abort. En av de feminister som var med och drev igenom rätten till fri abort i Frankrike var advokaten, författaren, och aktivisten Gisèle Halimi. Hon var med och grundade föreningen Choisir (”Att välja”) 1971 som hade som mål att driva rätten till sexualupplysning, preventivmedel och fri abort.

En av Choisirs mest uppmärksammade aktioner var ett manifest som publicerades i en känd tidning i Frankrike där 343 kvinnor skrev under på att de illegalt genomfört en abort någon gång under sitt liv. Många av de som skrev under var kända författare, skådespelerskor och intellektuella, däribland Simone de Beauvoir, Françoise Sagan, Catherine Deneuve och Monique Wittig. Detta följdes av ett manifest signerat av 331 läkare som skrev under för fri abort. Choisir försvarade även kvinnor som ställdes inför rätta på grund av illegala aborter, där rättegången i Bobigny mot en 16-årig flicka blev ett av de mest uppmärksammade fallen. Detta ledde fram till avskaffandet av kriminaliseringen av abort i Frankrike 1974.

Gisèle Halimi föddes i Tunisien 1927 och växte upp med en judisk mamma och en muslimsk pappa. Hon utbildade sig i Paris och tog examen i både filosofi och juridik. Under 1950- och 60-talen var Halimi aktiv i kampen för befrielsen av Algeriet som varit under franskt kolonialstyre sedan 1834. Ett befrielsekrig startade 1954 som ledde fram till Algeriets självständighet 1962. Mitt under kriget gav Halimi ut en bok som dokumenterade rättegångarna kring den algeriska befrielseaktivisten Djamila Boupacha som hon försvarade i rättegångar mot franska officerare. Boken avslöjade många av den franska militärens brutala tortyrmetoder. 1981 valdes Halimi in i den franska nationalförsamlingen som oberoende socialist och 1985 började hon arbeta för UNESCO.

Böcker av Halimi som finns översatta till svenska är Djamila Boupacha (1961), På kvinnans sida (1973), samt hennes självbiografi Apelsinträdet (1988).

Gisele Halimis kamp för fri abort var sammanflätad med en kritik av nationens kontroll över kvinnors kroppar som instrument för att reproducera en viss befolkning.

Kristin Tran